tisdag 16 september 2008

Galgemisshandlad

Dagens sydsvenska innehöll en ganska intressant nyhet. Inte för det faktum att en socialsekreterare blev slagen av en galge och sedan anmält förövaren för misshandel.
Detta handlar snarare om motiveringen till varför kvinnan handlade så drastiskt med sin modersinstinkt. Självklart får man inte ut ur artiklen vilka bakgrunder till tvångsomhändertagningen skedde genom, om det nu var så att modern inte var lämplig på några punkter att vara vårdnadshavare.
Men det som väckte mitt intresse är det höga antalet av tvångsomhändertagande allt som allt. För det är ofta många av dessa sker på felaktiga bedömningar. Det jag vill lyfta fram är att den sk. "makt" en socialsekreterare eller liknande tjänstemän har är tillräcklig för att tvångsomhänderta ett barn från sin vårdnadshavare på helt fel grunder. I allt för många fall har det varken varit ömsesidigt eller bättre att barnet får en fosterfamilj eller en temporärt ny vårdnadshavare. Jag menar självklart inte att majoriteten av fallen är felbedömda, det är ju faktiskt omöjligt att veta. Speciellt när det inte ens finns en register för långt gånga anmälningar (som i sådana här fall ofta görs mot socialförvaltningen) att utgå ifrån.

Men jag utgår nu mest från egna erfarenheter och hörsägen om liknande fall och majoriteten har visat sig varit allt för felaktiga från socialförvaltningens sida. Det har alltså i de flesta fallen visat sig att barnet har trivts mycket bättre i närvaron av sin förälder och i den miljö hon växt upp istället för den nya miljön som en socialbedömning namnger som en "säker miljö". Jag tycker definitivt att det ansvar som en tjänsteman har inom denna delen av offentliga sektorn är för stor och missbrukas allt för ofta. Ansvaret omfattar ju att vara en sorts av förvaltare av ett människoliv.

Nu vill jag inte riskera att gå in allt för långt in i ämnet och göra det för långt och/eller för tråkigt för folk att orka läsa igenom det, men själv hade jag ju inte tvekat att misshandla någon med en galge för att försvara min och mitt barns rätt att vara en familj.

Inga kommentarer: